Dummie.blogg.se

Henry sover. C ligger också och sover och är jättesjuk. Själv har jag vänt upp och ner på hela vardagsrummet. Det var så skönt att ha inspiration och lust att greja hemma igen, och skönt att få göra det själv. Det har varit en sån bra dag idag så jag känner mig så glad. Massor av oro har släppt efter besöket hos barnmorskan. Det är skönt att veta att det inte beror på semlor som kläderna krymt kring magen. (By the way åt jag en idag.) Nu återstår några sköna dagar hemma i lugn o ro innan vi åker upp till norr. åh, vad det ska bli roligt. Längtar mycket efter att träffa alla och träffa alla i jokkmokk. Det var så längesen!
Nu ska jag njuta av mitt omgjorda vardagsrum ett tag.

Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk... 155 slag i minuten.
Nu är det verklighet, det slår ett till hjärta i min kropp.
Fram tills idag har det känts så overkligt på något sätt.
Jag känner mig glad.

Det är ett ord som beskriver mig på morgonen. Jag kan inte påstå att jag är sur när jag vaknar men jag hinner oftast bli det inom några minuter. Vad som helst kan hända och gå fel. Henry kan vara gnällig, C kan vara för långsam att kliva upp, alarmsignalen kan vara för störig, håret kan se förjävligt ut eller så kan det hända att inget klädesplagg i garderoben passar. Allt för ofta händer något av detta. Jag trodde detta beteende skulle mattas av med åren. Sedan så vet jag hur hemsk jag är. Jag tycker synd om alla runt om mig. Jag bråkar inte på dom, jag bara säger INGENTING. Det kan vara nog så effektivt. I bilen på väg till stan kan jag ibland drabbas av dåligt samvete. Ändå nämns jag inte säga förlåt för i praktiken har jag ju faktiskt inte gjort nånting. Jag har inte sagt nånting. Jag sträcker ut min hand till C, han kramar den. Jag bad om förlåtelse - han accepterade. Vi säger ingenting.