I stugan i norr.

Nu är vi i Lainio. Vår lilla familj. Vi alla myser av att få vara tillsammans. Både barnen och vi.  
Tänk att det är som balsam för själen att  få vara i skogen utan krav och måsten på en plats där jag kommer ifrån. 

Nu har vi fått iordning allt. Skottat till alla hus. Skottat fram brunnen. Skruvat med skotern. Skottat fram kälken. Bytt gasolslangen. 

Ligger ännu i sängen. Barnen leker på loftet. 

Även Gonzo myser. Han har inte klivit upp ännu. 

Här övar dom på nåt tillsammans. 

Antingen kan man rita eller bygga snökoja. Ungefär. 

Nu vräker snön ner. Ska försöka få med någon utebild. 

Äntligen fredag!

Idag menar jag det extra mycket.
Det har minst sagt varit en tuff vecka. Sånt där jag inte kan förklara här men det är ofta anledningen till att jag inte bloggat. Så här långt i livet har jag märkt att jag drar mig undan andra om det är mycket. Skönt att veta att ni finns där ute ändå även om jag går under radarn ett tag.
Min energikälla är så klart våra underbara barn. Min familj. Tänk att hur jobbigt livet än känns ibland så efter att ha varit en stund med dom så känns allt lättare. Det är kanske en av meningarna med livet. 

Arkeologen.


Dancing Queen.


Vobb.


Idag snöade det. Usch. 


Vad vore en fredag utan räkor??

Henry 5 år.

För fem år sedan kom vår älskade Henry. Idag är det en så stor och klok pojke. Han är en underbar person som jag älskar så mycket så det inte går att förstå. 





Idag var han en underbar värd. Han hade hela sin avdelning på kalas i bygdegården. Varje kompis sa han välkommen till när dom kom. När dom gick gav han en kram, tackade för presenten och sa att det var roligt att dom kom. Han sa också att alla presenter var dom bästa. 
Det är min Henry. Så omtänksam.