Jag kan nu lägga till handlingarna en till rapport till min jobbsamling som är skriven under tiden jag är småbarnsmamma till små pyttisar. Jag klappar mig själv på huvudet för att jag varit så duktig och för att jag blir så stolt över mig själv över att jag ibland klarar mer än vad jag tror.
Nu ska jag istället försöka ta tillvara på föräldratiden.
Hej
Jag ber alltid om ursäkt att jag inte hört av mig. Slut på tid helt enkelt. Känner mig taskig att jag inte ringer tillräckligt ofta. Känner mig ovetandes om vad som händer i andra liv och får lite dåligt samvete över att den vet så mycket om mig tack vare bloggen.
Nu är det stopp.
Vi har alla lika mycket tid. Den är lika dålig som jag på att höra av mig. Vi finns ju där ändå. Småbarn tar mycket tid - så ser livet ut nu för mig . Thats it. Sen blir det en annan tid för kanske mer tid. Eller inte. Det får vi se. Men nu slutar jag att be om ursäkt. Jag och alla andra gör säkert det bästa vi kan.
När ingen ser. När ingen vet.
Ibland när jag är själv kan känslor komma över mig. Det är inte ofta jag kör bil helt själv utan barn eller någon annan men ibland händer det. Då spelar jag musik så högt det bara går. Sjunger med och gallskriker för allt vad jag är värd. Jag tar in varenda ord av texterna i låtar och njuter av nuet. Det är då det händer. Jag får rysningar på hela kroppen och det tåras i ögonen. Jag kan känna mig så jävla lycklig. Jag kan ibland fälla en tår av att jag har det så förbaskat bra. Vilket liv!
Idag körde jag genom bygden med solen i ögonen på årets första snöfyllda vinterdag. Det tårades i ögonen.