Dummie.blogg.se

Det är en stor och tung saknad för mig som finns där nästan varje minut. Jag ser andra har liknande kompisar och en stor våg av mörk svartsjuka sköljer över mig. Min kompis brukade vara med mig hela tiden, varje dag. Den fanns där när jag var ledsen, glad, ensam, lycklig. Den tröstade när jag behövde och gjorde festerna mycket roligare. Saknaden är hemsk. Jag förstod inte hur bra vi hade det innan det var för sent. Då var du redan borta. Hur ska jag kunna fylla upp tomrummet du har skapat i mig?

Varje dag känns just nu så deppig.

Det finns en känsla som enligt mina grundläggande undersökningar upplevs väldigt bekant hos de flesta personer. Den smyger sig på inifrån kroppen och förökar sig i enorm hastighet för att sedan skapa ett så stort tryck att den absolut tränger sig ut genom varje cell i kroppen. Helt oförutsett. Ett fenomen som upplevs vanligare bland de mer feminina varelserna. Jag kan inte hejda den när det tar sig uttryck i mig.

På några rader har jag nu lyckats vara extra krånglig i hur jag uttrycker mig samt vara jävligt negativ.
Det får räcka för idag nu.

Det är inte min sak. Vissa ord passar helt enkelt inte att jag säger. Vissa personer kan på något sätt säga vissa ord utan att det låter dumt. Men inte jag. Jag är en sån där ordentlig och korrekt person. Oftast. Låter jäkligt (det här är ett ord jag faktiskt kan säga) trist det där. Dock sant.  Antigen har det med ålder att göra eller så beror det på en orubblig personlighet som gör att vissa ord inte passar. Jag har provat några gånger. Jag tycker att det låter dumt. Till och med omgivningen reagerar på att jag är ju en sån som inte kan säga så. Hur jag än vrider och vänder på ordet så passar det inte. Jag vill inte att det ska passa.  Jag tycker bara att det är ett underligt fenomen. Jag blir jävligt (ytterligare ett som fungerar) irriterad på folk som det passar för. Det låter fult. Det passar inte i min omgivning. Antingen är man en sån eller en sån. Jag är en sån.