Midsommar

En riktig svensk högtid när dalkullorna dansar runt stången och männen står vid grillen med en kall öl i handen. Barnen sjunger små grodorna och det äts sill och dricks nubbe. Det är en stor högtid hos vissa och en vanlig festdag hos andra. Det är romantiskt att drömma om sin utvalde med sju olika sorters blommor under kudden och det hör till vanligheten att dom som inte behöver drömma om någon måste plocka blommor nästa år eftersom dom drack för mycket nubbe.


Jag gillar midsommar. För mig är det ingen big deal. Jag gillar sill, är roligt att umgås och dricka nubbe och det är roligt att fira sommaren på något sätt. Midsommar lovar liksom någonting. Det finns en förväntan. Ändå blir jag aldrig besviken om det inte blir vad jag har tänkt. Varje år kläcker någon dessutom ur sig att "från och med nu blir det mörkare igen". Det tycker jag däremot, det är lite onödigt. Kan vi inte bara njuta av att sommaren är här? Det går ju så fort ändå. Tsss. :)

Att gå först i ledet.

Fy fan vad jag imponeras av människor som vågar gå först i det långa ledet. Som vågar gå längst fram med flaggan i topp omedveten om vad dom kommer att mötas av. Som vågar ropa, skrika och vråla högst av alla. Att vara en person som alltid är övertygad om sin egen värdighet och förmåga vilket gör motståndaren obeväpnad. Visst, kanske rustad för strid men det finns inga argument eller vapen som råder på en sån person som går först.

Att gå först är en risk. De flesta människor går långt bak i ledet och ju längre bak man kommer desto mindre blir skillnaderna. Ju längre bak i ledet du befinner dig desto mindre unik är du och där är det enkelt att följa strömmen, det finns en utstakad väg. Att gå först är att gå med blinda ögon. Falla i en djup grop eller vara först upp på toppen.  

Jag vill också våga gå först. Att vara den som vågar falla först eller vara den som når målet först eftersom jag vågade. Under långa, djupa och invecklade analyser har jag kommit fram till att jag är fasiken en i ledet. Visst, jag ligger inte sist men jag går inte först. Jag är en som smyger med bland de främsta i ledet. Jag ser i alla fall han som går längst fram.

Inget att förlora - allt att vinna!

Dilemma; sörlänning eller norrlänning.

Jag föddes uppe i nordligaste norrland. Där myggen regerar över marken, fjällen är snöklädda och sjöarna är så kalla så man fryser ihjäl även på sommaren om man ramlar i. Det är natur, milvis med natur och det finns inga flashiga klädaffärer eller heta innekrogar. Klart som fan att jag ville sticka där ifrån så fort jag kunde bestämma själv.
En ung tjej med hela livet framför sig måste ju utforska världen. Lära sig mer än att fiska, köra skoter och åka snowboard. Jag ville sitta på ett cafe i vårsolen i en sommarklänning med coola solglasögon och smutta på min latte med några vänninnor. Sagt och gjort. Det har jag gjort.
Jag älskar att bada i varma sommarsjöar, är hur mysigt som helst att fördriva tiden med några kompisar på ett cafe och prata om senaste medieföreläsningen, inredning och kärleksbekymmer och jag älskar att vara ute och shoppa. Fast jag har kommit¨på att myggen är inte så hemska om man smörjer in sig med myggmedel. Fisken smakar inte lika gott här nere och det går inte att se botten eftersom det är så dyigt vatten. Det är underbart när det är sommar här men det kan också lika gärna regna. Här nere har jag inte kunnat åka snowboard mer än en gång på 5 år. Inne krogarna kan jag leva utan och shoppa kan man göra på Internet.
Här kommer dilemmat.
Här nere är jag en riktig norrlänning. Det hörs att jag pratar norrländska och att jag har en annan mentalitet. MEN där uppe betraktas jag inte nå mer som "en av dom". Jag har lagt till med annan dialekt eftersom jag bott borta så många år så där uppe låter jag som en sörlänning. Jag har utevcklats som person och är inte längre den jag var när jag åkte.

Helt plötsligt har jag blivit någon som hör hemma ingenstans.