Att vara en medelsvensson har länge varit en mardröm. Sedan tankar om framtiden började existera har jag ratat den typen av tänk, hårt. Vad är det för människor som tänker på det sättet?? Hur kan man nöja sig med lite? Hur kan man inte orka tänka själv och bara nöja sig med vad dom flesta andra också vill? Varför vara en i mängden och inte ha en egen tidentitet? Varför välja det enklaste alternativet?
För mig har detta varit helt obegripligt. Svensson är dumma människor. Robotar som rättat sig efter ledet. Nu har min ungdomsmardröm blivit ännu mer skrämmande eftersom den har blivit verkighet. Sakta, lömskt och smygande på har detta tankesätt bitvis tagit grepp om mig och jag är snart en av er, den stora massan. Helt plötsligt låter det här med medelsvensson inte så jävla illa.
Jag har inte lika stort behov av att vara unik och bevisa det för alla andra. Vad är det för fel att nöja sig med någonting? Är det fel att inte alltid söka? Är det inte okej att vilja ha ett fungerande liv och sedan känna lycka över det? Är det inte bra att kunna känna sig nöjd istället för jämt missnöjd i tron att det alltid finns något bättre? JA, det är det. Det är inte ett sätt att misslyckas och sluta vara bra.
/Blivande medel-jävla-svensson.
här har det vart tomt ett tag, kom tillbaka =)
skriven