Fy fan vad jag imponeras av människor som vågar gå först i det långa ledet. Som vågar gå längst fram med flaggan i topp omedveten om vad dom kommer att mötas av. Som vågar ropa, skrika och vråla högst av alla. Att vara en person som alltid är övertygad om sin egen värdighet och förmåga vilket gör motståndaren obeväpnad. Visst, kanske rustad för strid men det finns inga argument eller vapen som råder på en sån person som går först.
Att gå först är en risk. De flesta människor går långt bak i ledet och ju längre bak man kommer desto mindre blir skillnaderna. Ju längre bak i ledet du befinner dig desto mindre unik är du och där är det enkelt att följa strömmen, det finns en utstakad väg. Att gå först är att gå med blinda ögon. Falla i en djup grop eller vara först upp på toppen.
Jag vill också våga gå först. Att vara den som vågar falla först eller vara den som når målet först eftersom jag vågade. Under långa, djupa och invecklade analyser har jag kommit fram till att jag är fasiken en i ledet. Visst, jag ligger inte sist men jag går inte först. Jag är en som smyger med bland de främsta i ledet. Jag ser i alla fall han som går längst fram.
Inget att förlora - allt att vinna!